Mary Amanda

Läste nyss igenom dom senaste inläggen lite grann, såg att det var en hel del klagande på mig. Jag sitter liksom o klagar på att ha ett heltidsjobb som folk bokstavligen skulle DÖDA för, jag kanske ska vara tacksam istället. Så det vill jag bara passa på att säga i detta nu, att det ÄR jag. Jag är fruktansvärt glad att jag nått fram ända hit, fått jobbet jag alltid velat ha, eller i alla fall sedan gymnasiet då jag sökte in till lärarprogrammet. Det var då jag insåg att: "förskollärare är det ända yrke jag kan tänka mig att jobba som hela livet".

 

Och vilka motgångar jag har mött på vägen. Allt från att ha hamnat i helt fel umgänge, till att i princip ha gått vilse i skolan och inte hittat till varken föreläsnings- eller seminariesalar till att ha hoppat av, struntat i tentor, försökt göra tentor ändå och fått U osv. Kortfattat var det trögt i början men ganska fort kom jag igång. Men dom två första månaderna var jävligt tuffa ska jag säga, jag visste varken in eller ut. Jag hade verkligen tappat hoppet om att jag skulle klara skolan överhuvudtaget och planerade att hoppa av och hitta ett jobb fort som fan. Och det gick ju inte särskilt bra heller, det blev inga jobb sökta tror jag. Pappa framförallt peppade mig (på ett sunt sätt utan helvetestjat) att fortsätta skolan och det gjorde jag, och jävligt glad är jag för det. 

 

Sedan är nog inte jag den enda som möter motgångar i situationer som är helt nya för en. Jag hade ju ingen aning om hur det var att plugga på högskola, och fattade inte vilket enormt ansvar det var. På gymnasiet hjälpte ju lärarna en med allt verkligen, så är det verkligen inte när man studerar på universitet. Här vilar allt på ens egna axlar. Som tur är hade jag en kamrat i samma klass som också bodde i nynäs och som jag pendlade med som stöttade mig och hjälpte mig jävligt mycket. Hon hade lite lättare att hålla i fler trådar samtidigt än jag. Tur att sånna människor finns ibland!

 

I alla fall så beror väl mitt klagande på att jag är sjukt ovan att jobba heltid, att gå upp så pass tidigt som jag gör, att pendla så många timmar per dag, och ha ett sånt intensivt jobb som jag har. Det finns inte utrymme för andrum 1 sekund om dagen kan jag säga, förutom när man sitter på toaletten, och det är inget skämt. Förutom en rast på 30 minuter per dag är det ständigt full rulle, inte en lugn sekund. Men det är ju samtidigt det som är det bästa, att känna att man har ansvar över dussintals små liv och utmanas ständigt i ens förmågor och stresströsklar eller vad man säger. Även jag kommer få kläm på det här, klart att det är tufft i början, jag har ju inte koll på alla rutiner, förhållningssätt och regler än. Det kommer. 

 

Nu ska jag bara se till att bli frisk så jag kan komma tillbaka till kneget!